Och varför på svenska?
 

Inte skrev väl Bach på svenska? Nej, det är riktigt. Bach skrev på tyska. En av anledningarna var att han ville, att texten och budskapet utan mellanliggande översättningar eller liknande hjälpmedel skulle gå fram från ljudkällan till åhöraren.

På så sätt skulle det dramatiska verket – Matteuspassionen är i sanning ett musikdramatiskt verk fullt jämförbart med våra mest dramatiska operor – kunna fungera både som musik i allmänhet och som den gudstjänst den är i synnerhet.

Vi svenskar talar ett germanskt språk, nära besläktat med tyskan, som gärna låter sig användas till översättningar och appliceringar på musik, där tyska är originalspråket. Åke V. Ström, som svarat för vår översättning, har lyckats åstadkomma en översättning där antalet stavelser är nästan identiskt med det tyska originalets, och där de svenska höjdpunkterna infaller på samma platser som de tyska.

Uno Ebrelius, den legendariske evangelisttenoren, har svarat för huvudparten av Matteusevangeliets anpassning till evangelistpartiet. Med nödvändighet har han tvingats ta sig vissa friheter, men de är få, och de har inte varken lagt till eller dragit ifrån i evangeliets innehåll.

Många gånger har både kända och okända åhörare kommit fram till mig och betygat hur underbart det varit att bara sitta och ta till sig vad som bjudits. 
Och – handen på hjärtat - är det inte så det ska vara? Är det inte så, att musik skall upplevas i ögonblicket, och att åhörare skall beredas möjlighet att reagera spontant inför vad de hör?

Och - ännu en gång handen på hjärtat – är det någon principiell skillnad mellan att lyssna till ett musikdramatiskt verk och ett föredrag eller något liknande?

Tänk så många gånger vi via TV lyssnat till någon som framfört ett kortare eller längre budskap på ett för oss främmande språk. Visserligen har vi haft hjälp av en svensk översättning som man lagt in i underkanten av bilden, men läsningen av denna text har gjort att vi inte samtidigt kunnat betrakta talaren, uttrycket i ansiktet, miljön runt omkring o.s.v. Vi har gått miste om en viktig dimension när vi tvingats välja mellan att å ena sidan läsa texten utan att se bilden och å andra sidan se talaren och omgivningen men inte förstå innehållet i budskapet. En stympad upplevelse av detta slag kan man undgå, om den text som är det fundamentala i ett musikdramatiskt verk framförs på ett språk och på ett sätt som gör att man bara kan lyssna och ta till sig. Tonsättarens förhärligande och förklaring av det textliga innehållet blir också på ett helt annat sätt förståeligt, än om man skulle höra musiken utan att förstå vad den inneboende texten talade om.

Givetvis krävs då en god översättning, men en sådan har vi!

 

Dan-Olof Stenlund
(Ur Jubileumsutgåva 1978 – 2007)