MATTEUSPASSIONEN – MIN PASSION.
I bokhyllan i mitt Klockargårdshem fanns tre böcker som bläddrades i och höglästes ur när aprilsnön yrde runt knutarna, smältvattnet porlade i rännilar under isskorporna i kyrkbacken och antependiet i kyrkan bar fastans lila förberedelsefärg - Carl Allan Mobergs Bachs Passioner och Höga mässa (1949), Ingvar Sahlins Vår Herres kantor (1950) och Karl Geiringers Bach från mitten på 60-talet. Matteuspassionen hade framförts helt eller delvis vid någon av de återkommande kyrkosångshögtiderna, stiftets kyrkokörer medverkade efter att ha övat in körsatser ur det väldiga verket alltefter förmåga, och upplevelsen satte outplånliga spår både hos kantorer och körsångare.
”Året 1729 har blivit nära nog ett heligt tal i vår europeiska musikodlings historia såsom beteckning på det minnesrika år, då Matteuspassionen enligt gammal tradition skall ha uppförts för första gången och därmed ett verk skänktes oss, som blivit en av kristenhetens dyrbaraste musikaliska klenoder.” (s. 111)
Så inleder Moberg sin text och nog märks det i språkbruket att de båda författarna är samtida när man lyssnar till hur Sahlin formulerar de två körernas roll i verket.
”Studerar man texterna, så finner man – visserligen inte undantagslöst – att inom Coro I talas till Kristus, medan man i den andra kören nämner om honom. Så synes planen vara den, att Matteuspassionen låter oss uppleva passionsdramat liksom en tragedi på en antik skådebana.” (s. 201)
Geiringers kommentarer om den talsymbolik som gömmer sig i flera av ariorna och körsatserna fascinerade och fick mig att längta efter att någon gång få lyssna till detta fantastiska verk.
”Tenoren, som företräder Petrus, sjunger ’Ich will bei meinem Jesu wachen’, kören tillägger refrängen ’So schlafen unsre Sünde ein’ tio gånger, en för varje närvarande lärjunge (utom Judas) som efter hand faller i sömn.
Och duetten med kör (nr 33) efter det att Kristus fängslats och bortförts kan tolkas som uttryck för två förtvivlade lärjungar, vilka avbryts av nio (tre gånger tre) korta rop från kören ’Lass ihn, haltet, bindet nicht!’ ett för var och en av Herrens kvarvarande lärjungar. Detta leder till kören ’Herr, bin ich´s?’ (nr 15), då Jesus sagt att en av lärjungarna kommer att förråda honom. Samma fråga ställs elva gånger, och därmed underförstår Bach att alla apostlarna utom Judas upphäver sin röst.”
(s. 189)
När jag 1967 som lärarstuderande i Stockholm kallades att sjunga med i Engelbrektskyrkans årliga framförande av Matteuspassionen i svensk översättning blev det alltså en, som jag hade trott, ouppnåelig dröm som gick i uppfyllelse. Det var Dan-Olof Stenlund, då bara 29 år gammal, som gav mig erbjudandet och föga anade jag att det faktiskt skulle bli inledningen på en livslång körrelation.
Med en redan då självklar auktoritet hade Danne sedan ett antal år lyft taktpinnen i det väldiga kyrkorummet och fört vidare traditionen efter den legendariske David Åhlén. För mig blev skärtorsdagens och långfredagens två framföranden ett nav kring vilket mitt körsjungande cirklade. Svårt var det för mig som inte hade musikklasskolning, och jag tror att jag räknade 1 2 3 – 4 5 6 – 7 8 9 – 10 11 12 i inledningskören ganska länge innan den böljande rytmen satte sig och jag upplevde altstämman som en uttrycksfull melodi.
I mitten på 70-talet när Köpenhamn fått en körprofessor och Malmö Kammarkör formerat sig under Dan-Olofs ledning fortsatte jag mitt Matteuspassionssjungande i Engelbrektskyrkan, nu under Hans Kyhle. Som medlem i Filharmoniska kören fick jag också erfara hur Anders Öhrwalls tolkning presenterades på originalspråket i Konserthuset – annorlunda och litet spännande eftersom jag bytte från kör 1 till kör 2.
När jag så småningom i mitten av 80-talet fick anledning att åter stå i kör 1 med Dan-Olof som dirigent slöts cirkeln och alltsedan dess har jag varje år hörsammat kallelsen med tacksamhet och glädje.
Vad är det då som gör att det har kommit att bli en sorts livsnödvändighet att kvittera ut det blåa körpartituret (som sedan några år inte behövs längre), bli placerad där Maestro finner röstsammansättningen lämplig, inta sångställning och faktiskt varje år känna rysningarna när pianot intonerar förstakören och vi tillsammans sluter upp i den angelägna uppmaningen: Kom, o Sion, hjälp oss klaga! När jag ser tillbaka på de fyrtio årens i stort sett obrutna kedja av repetitionsperioder och framföranden är det ju faktiskt en del av mitt liv jag följer. Från den unga flickans fokusering på sin egen insats (och kanske på olika enskilda musiker) följer år där textens innehåll bildar bakgrund till egna erfarenheter av livets mörker– mina föräldrars bortgång och ljus - våra barns födelse…. Andra år framträder musikens olika delar tydligast – ”favoritariorna”, koralpärlorna och orkestrarnas solistinsatser. Som en omistlig röd tråd framstår nog Dannes knivskarpa och ibland drastiska formuleringskonst när han framkallar en kollektiv tolkningsförmåga av textens grundläggande budskap.
Snart närmar sig den perioden i mitt ”Matteuspassionsliv” då jag befinner mig bland de åhörare som jag iakttagit under alla åren. Jag ser faktiskt fram emot det, för jag förnimmer i de öppna ansiktena att lyssnandet ger en djup och berörande erfarenhet. Och att vår dotter nu bänkar sig bredvid mig på körbänken ger en extra tillfredsställelsens krydda, kontinuiteten vidmakthålls.
Eva Sventelius, Alt II i MKK